Jag känner igen mig. Känslan av att jag blir orättvist behandlad. Varför får inte just jag bygga balkong, varför fick jag inte igenom mitt skatteavdrag och varför i någon guds namn fick jag inte lämna tillbaka koftan jag fick i julas när den faktiskt ligger i sin förpackning.

Frestelsen är stor att kasta sig på sin arma twitterklient och skylla på en i mitt tycke fullständigt inkompetent handläggare hos Stadsbyggnadskontoret som säkerligen borde ha pensionerats 1978, att skattmasen säkert får provision på alla de nekar ett avdrag eller att butiken har en snål returpolicy när jag kommer tre veckor försent för att byta ut en vara jag inte gillar.

Sanningen är den att om jag inte hade räknat till tio för att kolla ifall jag egentligen inte fick bygga balkong för att huset är K-märkt, att reglerna för mitt önskade skatteavdrag ändrats eller att varan jag vill byta ut inte längre finns i butikens sortiment. Med den vetskapen blir inte besvikelsen mindre, men däremot försvinner känslan av att det är just jag som särbehandlats av ren ondska hos mina med- (eller innan jag räknat till 10 kallade MOT-) människor. Som vanligt uttrycker Jocke sina synpunkter väl, läs gärna hans vassa inlägg på hans blogg. CS har tagit sig tid att fråga Transportstyrelsen, något Uber själva borde ha gjort.

Att Uber inte räknade till 10 är uppenbart i detta blogginlägg. Been there, done that. Men att inte snabbt och ödmjukt be om ursäkt för sin – i detta fall – omotiverade ilska känns tråkigt. Jag förlåter, för jag är som jag är och inte långsint, men det känns inte lika roligt att använda en tjänst som beter sig som en trångsynt besserwisser. Och ännu tråkigare att uppmanar till att mailbomba enskilda personer. Men som sagt, tiden läker alla PR-misstag – frågan är endast när hur lång denna tid är.

(Allt ovanstående med reservation för att det kanske är jag som borde ha räknat till 10)